Ledig...

En hel ledig helg. Alla mina vänner med barn kommer att kräkas över detta inlägg. Jag har ärligt talat inte gjort ett skit. Målat lite. Gått en promenad med grannens hund. Handlat. Men annars har jag spenderat hela helgen i soffan iförd mjukisbyxor och en urtvättad tröja.

Fast jag behövde nog den här helgen. Det är mycket nytt att ta in på jobbet. Nya människor att lära känna, nya adresser att hitta till, nya rutiner att lära sig. Och så så detta hus. Har redan packat allt. I huvudet. Och tapetserat om i hallen. Och tagit bussen från Ursviken till jobbet. Jag skulle vilja vara mer som Åsa. Som glömmer att betala parkeringen i Brinken och verkligen lever i nuet.

Nåja, är på god väg iallafall. Jag här ju lyckats glömma nycklar på lokalen och glömt ta med mig en telefon, osv.

Nä, ska nog ta och måla färdigt den där hyllan. Och kanske ta en promenad. Om jag ids. Lär ju ha springturen på jobbet ikväll, så motion blir jag inte utan;-)

Husägare helt plötsligt

Så hände det. Vi blev med hus. Vi som förvisso hade planer på det om sisådär 3 år eller så, men inte alls hade planerat att skrapa ihop typ 10 vuxenpoäng inom loppet av 2 veckor.

Frågan är nu: VAR I FRIDENS LILJOR SKA VI BÖRJA??? Inte för att något är superakut, huset är i tokfint skick men vi vill liksom slå ut en vägg, bryta upp ett golv, måla om i hallen, renovera ett badrum och typ 10000 andra saker. Besiktningskvinnan sa typ såhär: " Nu ska jag leka Arga Snickaren, jag vill inte komma tillbaka om ett år. Vi kallar det för ettåringssyndromet, där paret köper ett hus, skaffar barn och tokrenoverar alla rum samtidigt och blir kräkless på varandra och om ett år vill man separera och huset ska säljas igen."

Vi ba' "vaddå det händer ju aldrig oss" liksom. Och det tror jag stenhårt på. Tur att min älskade sambo har båda fötterna på jorden och är mitt ankare när jag är uppe och fladdrar. För det är typ precis det jag skulle göra om jag inte hade honom. Vi tänker väl typ börja med att installera en avfuktare till krypgrunden och måla om i hallen. Resten får vi ta när vi bott in oss. Känt in stället. Och insett att hälften av det vi tänkt oss, aldrig kommer att bli av ändå :-)