Vänjer man sig någonsin?

I natt var lillan bara vaken två gånger, med ca tre timmars mellanrum och jag fick faktiskt sex timmars sömn. Inte sammanhängande, men vad kan man väl begära? Problemet är att jag har lite svårt att sova på dagarna då hon sover. På förmiddagen är jag för pigg och pysslar på med allt annat än att vila, och på eftermiddagen blir det ofta en promenad och lite trädgårdsbestyr medan hon sover i vagnen. Sen ska man ju försöka pricka in att äta ibland också.

Jag som alltid varit ganska styrd av mat-och sovvanor har alltså lite bekymmer nu. Man anpassar sig väl så småningom, men just nu resulterar detta i att mina kvällar ofta är lite jobbiga. Det kanske blir bättre när Alle börjar om att jobba, då har jag ju inget val. Då är det bara att sova när hon gör det, jag får ju inga andra chanser.

Att jag dessutom känner mig lätt lappsjuk gör inte saken bättre.  Det är en evinnerlig tur att Alle är hemma än, så jag har en vuxen människa att prata med så länge vi inte har koll på några rutiner, och därmed helst är hemmavid. Samt att jag orkar ungefär ingenting om jag inte fått äta och sova ordentligt.

Det blir säkert bättre med tiden, men just nu är jag både rastlös och orkeslös. Tur att jag har världens mysigaste tjej och världens bästa sambo här hemma.

Konstig mamma?

Jag vet inte om det är normalt, då det är första gången jag får barn,  men jag får lite ångest och ont i hjärtat av tanken på att Alice ska hållas i av folk till höger och vänster.
Min systers man fyller år, så vi är bjudna dit imorgon, men jag känner att jag absolut inte vill fara, då det kommer vara en hel del kända och mindre kända människor där som kommer att peta på, gulla med och tjata om att hålla i henne. Hon är en människa, ingen vandringspokal! Dessutom är hon så liten än och känslig för både intryck och baciller.

Jag känner mig som en riktig egoist, men har jag inte rätt att vara det? Jag vill absolut inte att någon annan än jag och Alle ska mata henne heller, det är våra privata stunder med vår dotter och har lika mycket med närhet och anknytning att göra som med matning.

Det kanske blir lättare med tiden, men just nu känns det som om jag aldrig kommer att anförtro henne åt någon annan.
Jag tycker att det är så svårt att säga ifrån när folk vill komma och hälsa på och hålla henne, men jag måste kanske lära mig, för lillans skull. Mitt dåliga samvete gentemot omgivningen får kanske stå tillbaka nu.

Så, nu fick jag skriva av mig lite, skönt!

Sedan sist...

När jag skrev det senaste inlägget i tisdags, kl. 16:33, hade jag ca 8-10 minuter mellan värkarna,  och fattade inte att jag hade just värkar :-) Jag trodde att de skulle skicka hem oss igen då vi kom på förlossningen vid 22:30 och jag hade 5 min mellan värkarna, men jag var visst öppen 3 cm och hade etablerat värkarbete, så kan det gå! 07:44 kom lillgumman till världen, efter ca 20 minuters krystande, helt klart den häftigaste upplevelsen jag haft, vilken kraft som finns i kroppen!

Så nu är vi hemma och myser och lär känna vår lilla Alice, just nu sover hon så gott i vagnen efter en för mamman och pappan välbehövlig promenad. Alle ska vara hemma till den 6:e maj, det känns skönt, då kanske vi fått in lite rutiner, just nu äter och sover hon omvartannat, men man börjar ana ett mönster iallafall. 

Jag gick årets första vända i trädgården igår, och såg att både tulpaner, allium, kungsängslilja och sommarsnöklocka är på g upp, och New Dawn-rosen har klarat vintern medan äppelträdet är älgtuggat. Längtar efter solvarma dagar!

Finaste mamma...

...som kommer med gott mjukbröd när man håller på att gå under av kolhydratbrist och trädgårdstidningar och en pensé när man är som mest less på snön och vill ha lite grönt ute och som kan sitta i två timmar och bara prata trädgård när man efter 9 månader redan hört alla förmaningar och borden och måsten om att vara gravid och snart ha barn. Du är bäst!

För övrigt har jag spenderat ca 6 timmar i solen idag. Måste erkänna att jag är rätt trött och sambon föreslog Bullens med bröd till middag istället för avancerad paj och köper hem cola åt mig, så jag älskar honom mest av allt ♥

Idag är det 5 dagar till bf och ikväll blir det 3-0 i matcher.
Liks.

Vecka 40...

Nä, men det där med att bara sitta i soffan passade mig inte riktigt. Resulterade i fyra dagars ryggvärk. Men jag har till slut kommit på att om jag ligger på höger sida så slipper jag den förhatliga låsningen mellan skulderbladen. Skönt.

I helgen har jag och sambon uträttat lite smått och gott här hemma, städat förrådet, förberett för grovsophämtningen och avslutat mitt lilla projekt som jag till slut insåg att jag nog inte skulle fixa själv. Jag fick mig en liten tankeställare i torsdags, då jag bröt ihop fullständigt av utmattning, så nu påbörjas inga projekt, och visst kliar det i fingrarna men nu är det färdigsprunget på stan och på loppisar för ett tag framöver. Jag ska försöka få mig ut på kortare promenader istället, nu är det ju faktiskt plusgrader och bar asfalt!

Jag har som glömt bort lite att jag faktiskt fyller år på fredag, fokus ligger kanske på något annat, men fick iallafall ett par MYCKET efterlängtade badenbaden-stolar igår, i härligaste turkosblå färg, så i dem hoppas vi kunna spendera många timmar i sommar medan bebis förhoppningsvis sussar gott i vagnen :-)

Nu träder vi alltså in i vecka 40 och bebis är beräknad att anlända på söndag, vilket jag inte tror blir fallet, men tanken finns ändå där, att det kan ske precis närsomhelst. Jag har i ärlighetens namn lite svårt att föreställa mig att vi snart är föräldrar, att det snart kommer att ligga en liten myspropp i vagnen som står i barnrummet och väntar.

Nu ska jag ta en liten promenad innan det utlovade regnet sätter igång, men rackarns vad det ska gå undan med snösmältningen nu!

Projekt "sätta upp tavellister och tavlor" avslutat!

Projekt "sätta upp hyllor i köket" avslutat! Nu vill jag bara måla tak och lister,
byta kakel och bänkskivor och tapetsera om...

Ett riktigt "gladfönster"!

Fullt utslagen rosenpelargon

Slutkörd...

Det är fruktansvärt jobbigt att jag faktiskt idag har energi i kroppen, motivation i huvudet och lust i hjärtat att pyssla på här hemma, och samtidigt veta att om jag drar igång något (exempelvis skruva ner och upp hyllor), så kommer jag innan jag är halvvägs att vara så trött och slutkörd att jag bara gråter.

Jag trodde inte att lite bullbakning med dammsugning i jäspauserna skulle ta så hårt på mig igår, men har man fått endast 4 timmars sömn och är höggravid med allt vad det innebär, så tar visst orken slut lite fortare än vanligt. Resulterade i en timmas hysteriskt gråtande då brandvarnaren gick igång samtidigt som jag hade bullar i ugnen och tilltänkt lunch i mikron. Sedan slog jag av telefonen, tog med mig en kopp kaffe, ett gäng tulpaner och en hög trädgårdstidningar och spenderade de följande 5 timmarna i solen på altanen.

Så med 9 dagar till bf, har jag bestämt mig för att ta dagen som den kommer, bara göra det som faller mig in för stunden, inte boka in någonting och bara gå hemma och ladda batterierna och strunta i alla andra och bara tänka på mig själv.

Sådeså.

Pellisar

Två till som slagit ut :-) Dessa stod tillsammans med tre pelargoner till (som jag också tog hem, men som inte blommat än) på ett övergivet bord på Blomsterlandet för några veckor sedan, och såg ut att behöva lite näring, kärlek och omtanke, så jag förbarmade mig över dem och har således ingen aning om vad det kan vara för sorter :-) Den ena är förstås en äggskalspelargon, och den andra är enkel, laxrosa/mörkt aprikos. Så i sommar får jag nog över en och annan stickling, jag ska ha en hel drös pelargoner ute på altanen!

Det är kärlek! ♥♥♥

Lite gnäll...

Okej, nu börjar jag känna mig tämligen färdig med den här graviditeten. Har haft benen i högläge i ca 20 minuter sammanlagt idag, vilket resulterat i mindre sexiga stasmärken efter strumporna, samt vedklabbar storlek gammal björk till underben.

Att ta mig upp ur soffan innebär minst tre hasningar fram till kanten varpå dynan följer med och måste knuffas tillbaka till utgångsläget för varje gång jag ska sätta mig igen så jag inte ska sjunka ner 20 centimer i dynan.

Och när jag är som mest trött i kroppen och slut i huvudet framåt kvällskvisten, så tycker bebis att det är dags för dagens motionspass. Som om det inte räckte med att gå omkring med ett bowlingklot mellan benen, kramp i ljumskarna, förvärkar och ryggvärk, man ska dessutom bli attackerad av vassa hälar och armbågar. Från insidan!?

Men jag ska absolut inte klaga, bara litegrann, har haft en riktigt bra graviditet, men börjar se slutet på den och se fram emot livet som börjar efter detta.

Så jag slänger upp benen på soffbordet och väntar lite till ♥

Latmasken...

...har suttit ute i solen i sisådär fyra timmar och bara njutit. Jag har ett pyttelitet projekt inomhus som förhoppningsvis ska påbörjas så smått imorgon, alternativt ikväll, men idag valde jag att bara sitta. Senare i veckan ska jag baka en del, jag och moderskapet fyller ju år i dagarna, och jag har lovat att göra negerbollar, vaniljbullar och min fenomenala kladdkaka ;-)

Var in på en snabbkontroll hos Anna imorse, undertrycket har sjunkit ytterligare, och urinprovet var u.a, så det har nog lönat sig att dra ner på kaffet och vila lite mer. Känns lite märkligt att det bara är tretton ynka dagar till bf. Jag som tycker att jag har väntat och längtat i all evighet, och plötsligt är det inte så länge kvar.♥

Synd bara att det inte är barmark så man kan fördriva tiden i rabatterna. Men tur att man har altan i söderläge.

Vila, vila, vila...

Det där med att vila har jag aldrig varit bra på. Tur för mig att blodtrycket hade gått ner igår, så jag med gott samvete kunde lufsa runt på Solbacken ett par timmar med mor min.
Men det kändes efteråt. En timmas flänn och en dryg timmas sömn senare var jag någorlunda mig själv och kunde förmå mig till att förära min bästa vän med ett besök. Man känner sig som ett stort barn. Och det enda som faktiskt hjälper är just att grina, sova och äta.

Jag försöker faktiskt vila, men har ingen ro i kroppen (eller hjärnan, för den delen), så jag pysslar om mina för tillfället 15 pelargoner som om de vore mina barn och inbillar mig att den sysselsättningen iallafall inte kan höja blodtrycket.
Snart får jag ju träffa den lill* som orsakar åkomman, och då får ju pellisarna stå tillbaka :-)

Idag är det 15 dagar till bf, och vi väntar och väntar... ♥♥♥

Underkänd!

För första gången gick jag inte klockrent igenom besiktningen hos barnmorskan. Blodtrycket var 144/86, vilket är klart i överkant, men inte alarmerande. Än. Har inte haft så högt blodtryck sedan jag var kraftigt överviktig för typ 8 år sedan. Och mitt blodvärde har sjunkit till 119! Jag som har legat på mellan 126 och 139 tidigare.
Så nu blev ordinationen vila en timma på förmiddagen och en timma på eftermiddagen (jag döööör så tråkigt!), en liten promenad varje dag, dra ner på salt, dricka vatten och äta kött, broccoli och leverpastej. Ball.

Jag känner ju själv att det barkar iväg, är mer trött (fast vägrar erkänna det och går på i samma tempo tills jag antingen blir förbannad på allt och alla i min omgivning eller börjar grina), svullen om både händer och fötter, och matvanorna (ja, ni vet ju kladdkakehistorien) är väl inte de bästa då suget efter mackor och choklad är större än suget efter typ...mat.

Så nu bokades det in två extrabesök med urinprov och blodtryckskontroll, med en påminnelse om att hålla ett öga på plötsliga svullnader, huvudvärk och ont i övre delen av magen. Är inte sugen på havandeskapsförgiftning.

Tycker att bebisen kan komma ut istället ♡♥♡