Shopping!

Gjorde stan idag med min två favoritmänniskor :-) Jag åker sällan från stan helt nöjd, men idag hände det! Unnade mig själv två par nya Jegging Jane på Cubus; ett par svarta och ett par mörkblå. Älskar dessa byxor, supermjuka och superstretchiga! Sen fyndade jag en jacka på KappAhl, 25% off, och ja, det blev en svart såndäringa ultralätt dunjacka som alla har, men den är då varmare än sommarjackan jag har. Och med en snygg scharfs till blir den riktigt trevlig! Två par fingervantar slank med också, och allt detta för under 800 spänn!

Lillan behöver nya skor, tror hennes fötter växt över natten! Nu behöver hon plötsligt strl 22 på fossingarna, så mamman har klickat hem de här raringarna från Footway :-)

Satt och kollade lite smått på skor åt mig också, men inser att jag nog har allt i skoväg jag behöver. Mina favoritstövlar har däremot sett sina bästa dagar, de läcker in vatten och dragkedjorna börjar vara dåliga. Eller ja, den ena är relativt trasig. Så jag tror jag ska unna dem ett besök hos skomakaren, för jag slänger dem inte utan att ha gett dem en chans ;-)

Dagen har varit helt underbar på alla sätt, nu har sambon däckat i soffan, så jag tror att det är dags att göra kväll!

Framsteg!

Ja, det händer ju väldigt lite om man inte gör något. Så nu har jag bokat ett möte med en studie-och yrkesvägledare på CV den 2/10 kl. 14. Det är med blandade känslor, jag är lite rädd att börja plugga, det är ju 10 år sedan sist, och jag har alltid sett mig själv som allmänbildad och lättlärd, men tänk om jag inte är det längre?
Att ha ett arbete där man oftare går på känsla och sunt förnuft istället för att använda hjärnan, kanske är fördummande?

Jag hoppas att jag inte tar mig vatten över huvudet om jag bestämmer mig för att plugga. Att jag inte tar en utbildning som är för svår eller för tidskrävande. Jag behöver inte nödvändigtvis bli något de närmaste åren, bara ändra min nuvarande känsla; att jag inte duger till något annat än det jag gör. Och känner jag att jag bara vill läsa matematik ett halvår till att börja med, så känns det okej.

Motionscykeln fick arbeta igår, om än bara 20 minuter. Det var skönt att svettas igen! Ikväll ska jag unna mig lite gott!

Det är dags.

Jag har insett att jag behöver komma ut ur min comfort zone. Det känns som att jag hela tiden i tanken strävar efter mål jag inte riktigt identifierat och inte har någon strategi för att nå.

Bli starkare
Ha ett jobb jag trivs med
Ta hand om mina vänskaper

För att nå dessa mål, duger det inte att sitta i soffan och tycka synd om mig själv. Jag styrs mycket av min egen lathet och bekvämlighet. Det är dags att jag börjar styras av vilja och beslutsamhet.

För att nå mål 1, att bli starkare, måste jag först och främst bli frisk. Än är näsan täppt och halsen slemmig, men räknar med att det ska vara bra på måndag. Då ska jag börja cykla igen till att börja med. Tills jag hittar motivationen och tidsluckorna att börja styrketräna.

För att nå mål 2, som kanske är det knepigaste, behöver jag först och främst få klart för mig vad jag vill göra 40 timmar i veckan. Jag ska kontakta CV här i stan och boka in ett möte med en studievägledare, som kanske kan hjälpa mig att komma på vad jag vill. Och vad som skulle passa mig. Jag börjar där.

För att nå mål 3, behöver jag inget annat än att lyfta upp telefonen, ringa en vän och bestämma att vi träffas. Över en latte på stan, med en popcornskål till Idol, eller bara surra en stund i telefonen. Punkt.

Jag tror att det är jobbigt att sträva hela livet utan att känna att man någonsin når sina mål. En känsla av hopplöshet. Och jag strävar inte ens, jag bara drömmer. Det är dags att ta tag i saker och göra det JAG vill.

Känns som sirap.

Så seg idag. Igår var det sol och jag hade typ all energi i världen. Blev promenad och bullbak och bus med lillhjärtat, trots snor och hosta. Idag är vår hosta mycket bättre, jag ska jobba ikväll.

Tyvärt har vi hamnat lite ur fas vad gäller sovning och lunch. Eftersom Alice alltid vaknar strax efter kl 05 så är hon trött redan 10-10:30. Jag vill verkligen inte att hon ska vara supertrött vid lunchen, så jag låter henne sova då. Då äter vi alltså lunch ca. 11:30-12, när hon vaknat. Och så gör de ju inte på föris. Kanske hon kan sova mellan 10-11 då? Eftermiddagen blir så himla lång då hon är hemma, men det går säkert bättre på föris :-) Sen är hon ju hostig och snorig och säkert mer trött än hon är då hon är frisk.

Har sökt jobb igen. Ett jobb jag med all säkerhet inte kommer att få eller ens bli kallad på intervju till. Men bara för att känna att jag gör något annat än att bara gnälla över hur less jag är.

Nu ska jag försöka sova en liten stund, sen får vi se vad eftermiddagen har att bjuda på :-)

Otillfredsställd.

Även om jag tycker att mitt jobb är trevligt, och att jag faktiskt hamnat på en riktigt bra hemtjänst med trevlig personal och gulliga pensionärer, så känner jag mig just idag så vansinnigt less. Och jag är inte ens på jobbet. Jag känner mer och mer att jag vill göra något helt annat, vill inte vara inom vården. Jag ångrar så fruktansvärt att jag inte valde turism eller natur eller samhälls på gymnasiet, att jag inte ansträngde mig lite till. Å andra sidan, då hade jag inte träffat Alexander på Solvik.
Men jag önskar att jag hade haft intresset och motivationen att plugga vidare innan vi hade hus och barn. Jag vet inte om motivationen finns nu. Sen är det ju en ekonomisk fråga också. Skulle vi ha råd att jag pluggar på heltid?

Och vad vill jag bli? Jag har en önskan om att få jobba med mat, med kost, näringslära, kanske dietist eller nutritionist. Samtidigt skulle jag gilla att jobba i en klädbutik, på apotek, på café,  egentligen vilken butik som helst. Få vara serviceinriktad men inte omhändertagande, inte ansvara över människors liv. 

Om jag bara hade modet. Jag tror tyvärr inte att jag skulle fixa att plugga i tre år eller mer. Eller ta mig för att söka jobb jag kanske inte är kvalificerad för. Jag tror inte att jag kan något annat än just det jag gör. Och det gör mig ganska ledsen.

Bättre idag

Det kanske hjälper att gurgla Ramlösa, för det känns bättre i munnen idag. Är ändå nyfiken, vill ju veta vad det beror på!
Alice snorar och hostar, så jag har bestämt att hon får vara hemma imorgon. Tycker det är svårt att avgöra när hon är för sjuk för att vara på förskolan. Men hon hostar så hemskt när hon ska sova och på morgonen, och snoret är härligt tjockt och gult, så det känns lite oschysst att skicka henne på förskolan.
Vi skulle ha dejtat Mariann och Louise och barnen idag, men det får vi skjuta på ett par veckor. Jäkla förkylning!
Hoppas Alice är bättre på tisdag, vill ju få vardagen att rulla igång!

Vi ska snart gå och rösta, så fort lillan har vaknat. Sen blir det en liten sväng på Rusta, Blomsterlandet och Hemmakväll, lasagne blir det till middag och sen söndagsmys :-)

Nu ska jag gå ut och sätta ner en ljungplanta i en kruka. 

Lite funderingar.

Har troligen fått munsvamp. Vita beläggningar på insidan av läpparna, längst bak på tungan och i svalget. Tydligen är det ovanligt att man som frisk vuxen får detta. Viktigt med läkarbesök och utreda varför man fått det. Orsaker kan bland annat vara diabetes, ämnesomsättningsproblem och näringsbrist. Klart man funderar. Kan ju vara så att jag bara har nedsatt immunförsvar pga av stress också, och med förkylningen och det.
Ska ringa vårdcentralen på måndag...

Jag har insett.

Att jag på sista tiden inte mått så bra. Ikväll har jag en riktig gråtkväll. Känner mig liksom urlakad. Jag trivs inte med mig själv, vet inte riktigt vad som är fel. Jag känner mig konstant trött, alternativt rastlös, längtar oftast efter att få sova när jag är hemma och längtar bara hem när jag jobbar. Har ingen lust med just nånting. Höstdepp, kanske? I ärlighetens namn var inte ens körövningen rolig i söndags.
Kan vara dags för vitamintillskott. Kan kanske hjälpa en smula.  Snoret rinner än, och Alice somnade sent, så någon cykling blev det inte ikväll. Kanske imorgon. Jag måste försöka hitta tillbaka till träningsglädjen. Annars kommer jag att må som en skurtrasa hela hösten.
Trots att jag sovit 2,5 timmar idag på dagen, är jag svintrött nu. Så nu säger jag godnatt.

Det tar sig.

Mitt första intryck av min nya arbetsplats visade sig vara inte fullt så bedrövligt som det verkade. De flesta är riktigt trevliga, men det är nog tur att jag är en sån som tar lite plats och vågar ta för mig. Och att jag inte är rädd för nya situationer.
Idag har jag jobbat på riktigt hela dagen, och det har gått över förväntan. Pensionärerna är verkligen fina, några är lite speciella, men inte så man gruvar sig för att gå dit. Och hittills har jag inte gått vilse en enda gång!

Sen verkar jag ha fått en chef som passar mig, som jag får klara direktiv av och som tar sitt ansvar. Även om det innebär att det är hon som får skiten i slutändan. Tycker uppriktigt sagt om henne!

Lämningarna på föris har gått jättebra de sista dagarna; Alice har varit ledsen men inte panikslagen och hysterisk. Och jag grinar inte heller, jag vet ju att hon trivs!

Så nu när allt annat börjar komna på plats, börjar det vara dags att ta tag i mig själv igen. Sockersuget är helt out of control, jag har inte orkat cykla som jag velat, och den här äckliga förkylningen var inte kul. Nu är det bara lite snor kvar, så jag räknar med att kunna träningscykla på torsdag, ska jobba två kvällar på raken först. Och jag hoppas att de bra matvanorna följer med träningen. Jag vet ju hur jag funkar.
Nu ska jag sova Zlatan, så sjukt tråkig sport!

Det är mycket nu.

Första dagen på nya jobbet blev till en början en grym besvikelse. En enda ur personalen som hälsade och presenterade sig, resten tittade knappt åt mig när jag sa vem jag var. Jag fick själv haka på en kvinna och följa henne till vårdtagarna, hon gjorde dock inte en ansats till att se till att jag hängde på henne efter förmiddagafikat eller så, hon bara gick och jag fick springa i kapp henne. På lunchen var det ingen som pratade med varann, alla satt för sig själva och pillade med telefoner eller läste. Jag gick en promenad. Fy fan. På Norrböle tog vi iallafall hand om de nya och umgicks på lunchen. Inbillar jag mig iallafall.
Eftermiddagen blev något bättre, alla pensionärer jag träffade var jättefina och arbetet som sådant verkar flyta på bra. Planerarna/saggarna är jättebra att ha att göra med. Så det här blir nog bra till slut.

Drog på mig en halvjobbig förkylning i lördags, förmodligen, som bröt ut igår. Jag hoppas det känns bättre imorgon, men annars får jag kanske sitta på lokalen och läsa på om vårdtagarna när de andra är ute och jobbar kväll. Till veckan börjar ju allvaret, så det kan vara bra att ha lite koll tills dess.

Och på torsdag ska jag göra ett nytt försök att lämna Alice på föris. Det känns som att det kommer att gå bättre nu. Jag får stålsätta mig då vi kommer in, lämna fort, grina en skvätt, ringa efter en stund, sätta mig i bilen och köra till jobbet. Det måste ju bara funka.

Så just nu känns allt lite dassigt, jag vill bara stöka i trädgården, träna, mysa och skratta med Alle (känns som om det är flera veckor sedan vi umgicks på riktigt), vara pigg och glad och energisk och få vardagen att kännas stabil. Hoppas att det kommer snart.