Träningsglädje

Den är som bortblåst. Vet inte om jag bara är trött eller om det är brist på motivation. Idag tänkte jag träna då lillan sover, men jag är så trött. Och jag vet att jag måste hålla igång för att bibehålla vikten och för att må bra. Men just nu har jag inget klart mål med träningen. Förutom att jag ska ha cyklat 360 mil till nyår. Och jag vet inte ens vad jag ville uppnå med det målet. Det är ju bara en siffra.

Jag ska nog sätta mig ner och ta en ordentlig funderare på vad jag vill uppnå, hur jag ska uppnå det, och hur jag ska tänka då jag hamnar i de här svackorna. Kan ha att göra med de tidiga morgnarna också. Att aldrig få sova längre än till 06. Förutom de veckor då jag har ledig helg och vi turas om med att stiga upp med Alice. Sen behöver jag se över mina matvanor också.

Men när fasen ska jag hinna det?

Såhär två veckor senare...

...så har jag landat. Har fortfarande ingen förklaring till varför jag mådde så dåligt. Men nu känns det bättre än på länge, så det går åt rätt håll. Käkar vitaminer och försöker träna tre gånger i veckan. Så kanske jag slipper hamna där igen.
Jag trodde jag hade förklaringen igår. Nästintill stensäker på att det var en liten lillasyster på tillväxt ;-)
Så var inte fallet, visade det sig imorse. Vet inte om jag är besviken eller lättad. Kanske lite både och.

Men visst väckte misstanken lite längtan i mig. 💕

Som väntat

så visade proverna att allt var som det skulle. Inget fel på vare sig ämnesomsättning eller järnhalter. Det bekräftade egentligen bara mina misstankar; att jag helt enkelt har en tuff period i livet just nu. Jobbigt med denna kvällsångest, jag har ju mått bra nu i två dagar. Så vad att skylla på annat än mörkret? Kanske omställningen med att byta jobb. Att börja jobba efter en lång ledighet. Att Alice varit så ledsen när jag lämnat henne på dagis. Slentrian.

Och kanske framför allt. Att jag sätter mig själv i sista hand. Alltsomoftast. Trädgården har fått stå tillbaka och jag har varit riktigt jävla dålig, rent ut sagt, på att höra av mig till mina vänner. Jag har inte varit "bara Nena" på väldigt länge.
Men nu vankas det trevligheter två helger i rad, och jag ser faktiskt fram emot dem!

Nu har Ataraxen gjort sin verkan, världens bästa piller! Akut ångestdämpande och lätt lugnande, hoppas jag nu sover gott i natt.

Jag är så tacksam för att jag har en snäll och lugn man, min trygghet, min klippa och min stora kärlek. För vår underbara dotter som får oss att le hundra gånger om dagen. För mina vänner som jag kan prata om allt och inget med. För min stora familj. För att jag har ett jobb. För vårt fina hus. För alla möjligheter.

Jag har det rent förjävla bra!

On it goes.

Igår grinade jag mer eller mindre hela dagen. Så jag är otroligt tacksam över att jag fick spendera dagen med Mariann och Louise och barnen. Det var skönt att få prata med någon annan än Alle och mamma. Och säga saker jag aldrig skulle kunna berätta för dem. Nu ser jag verkligen fram emot en hel utekväll med tjejjerna den 25/10 :-)

Idag har det varit bättre. Ganska bra, faktiskt. Trött är jag ju jämt, men har inte gråtit eller haft ångest alls idag. Planterat lite vintergröna, kalasat hos pappa, handlat och ätit god mat.
Fixade 15 km på motionscykeln och resten av kvällen pysslat på med pelargonerna.
Jag behöver nog hålla mig sysselsatt.

Imorgon blir det läkarbesök. Spännande att höra vad proverna visar...

Märkligt...

...att jag blivit så duktig på att ta tag i saker trots att jag är mer knäckt än någonsin. Eller kanske just därför. För att jag känner att jag inte mår bra och att jag behöver göra något åt det.
Jag har fått tid för provtagning på onsdag 9:45 och en läkartid nästa måndag kl. 14. Jag hoppas nästan att det är hypotyreos eller motsatsen, så jag har svart på vitt att något är fel. Tänk om det inte visar någonting? Vad gör jag då? Ska jag måsta börja äta stämningshöjande igen eller bara leva med att må såhär? Höstdepp kan det ju vara förstås, men jag tycker att jag har lite för många fysiska symtom för det. Fast vad vet jag. Jag är ju ingen läkare.

Att jag är arbetsless, det vet jag iallafall. Nytt möte med yrkesvägledaren den 17:e, och tills dess läsa på lite om yrken, fundera vilka krav jag har på en utbildning osv. Yrkeskompassen visade att jag skulle arbeta med hälsa och friskvård, data och it, natur och miljövård. Jag instämmer.

Idag får jag iallafall vara hemma med min lilla älskling, men det är klart att jag skulle önska att jag fick vara ledig två dagar efter en sjukt jobbig tredagars arbetshelg. Jag gäspade hela dagen igår! Aldrig varit så trött någonsin på jobbet!
Tack och lov ledig nästa helg och inte så många jobbarkvällar framför mig.

Ska ta och väcka den lilla damen nu :-)

Mår skit.

Ja. Den här inre oron vill inte släppa. Jag kan inte sätta fingret på vad som händer inom mig, men det är någonting som är tokigt. Jag mår skit på jobbet, jag är så arbetsless så jag håller på att få panikångest bara av tanken på att fara dit. Jag är så sjukt trött, sockerberoende som aldrig förr, tappar en massa hår och mina exsem är värre än någonsin.

Kanske ett samtal till vårdcentralen vore en idé?