Slänga eller inte slänga?

Katching! Insåg just hur enormt mycket cash jag kommer att inbringa när jag börjar gå heltid igen! Nästan en hel industrilön...eller så har jag aldrig varit ett mattegeni. Återstår att se.

Well, är ju dags att börja spara nu, både för det ena och det andra, Barcelonaresan är faktiskt bara 3 månader bort och vi har en hel del andra planer som kommer att kräva sina slantar.

Har för övrigt införskaffat en ny säng. En Continentalsäng. Jag höll på att ramla ur den första morgonen, det är ju typ minst 2 meter ner till backen! Men skön är den. Har nog aldrig somnat så fort och sovit så bra.

Jag hade tänkt göra en insats i förrådet nere i källaren idag. Men insåg ganska fort att det kräver en släp. Och helst lite assistans av en sambo, som råkar befinna sig på jobbet. Så, det lämnar jag åt sitt öde.

Det är banne mig inte lätt att städa förråd. 90% av prylarna lär man aldrig använda igen, men det finns något som kallas affektionsvärde, och sådant som har affektionsvärde slänger man bara inte. Typ mina hästböcker. De är en del av min uppväxt och även om jag aldrig kommer att läsa dem igen och förmodligen aldrig kommer att få barn som är hästintresserade, så måste de få ha sin plats någonstans.

Eller typ alla prylar man fått av far-och morföräldrar som kanske var inne på 80-talet men inte nu, måste ju sparas för man vill ju ha det kvar nu när de är borta.

Nä, tar itu med förrådet när det vankas hus. Allt lär ju hamna på vindan och jag lär inte slänga nått ändå.

Hejdå Höken, Hej Norrböle

Jag är inte alls nervös. Inte det minsta. Iallafall inte för att börja på det nya jobbet. Jag är väldigt bekväm med att säga hej. Inte alls lika bekväm med hejdå.

Jag kommer att gråta (det är jag också bra på). Särskilt när jag ska säga hejdå till min finaste farbror. Arbetskamraterna är en sak, de vet man att de finns kvar. Men farbror. Han är ju trots allt till åren kommen och ja jag vet jag vet jag vet att jag inte ska involvera mig personligen i mina vårdtagare och bla bla bla. Men hur lätt är det?

Det ska iallafall bli enormt spännande och roligt att få jobba i hemtjänsten. Det var ju min stora skräck för ett antal år sedan, var livrädd för ensamjobb, men sedan året på Mobila har jag mer och mer blivit vän med tanken och dessutom insett att jag hade fel. Och nu är jag snart där.

Tack kära Höken, det har varit roligt och lärorikt och jag kommer att sakna alla fina människor fast inte tvättstugan.

Norrböle nästa...

Tack, farbror Gud

Jag tror att farbror Gud hade en tanke bakom att förra året var ett av de värsta i mitt liv. Han utsatte mig för nästintill omänskliga prövningar och jag hade inte alls mycket till övers för Honom just då.

Det sägs ju att motgångar gör oss starkare, och jag har verkligen växt som människa. Jag förstår mig själv och min omgivning på ett annat sätt, och kan acceptera motgångarna som något som inte nödvändigtvis måste innebära vare sig min eller jordens undergång.

Jag möter det här nya året som en ny person. Det var nog Hans tanke bakom förra årets vedermödor. Och det här året kunde inte ha börjat bättre. Bekräftelsen jag fick i och med tjänsten på Norrböle var obetalbar. Jag fixade det alldeles själv! Och jag väntar med tillförsikt på vad det här året mer har att erbjuda.

Så, tack, farbror Gud, för att Du gav mig den här möjligheten.

Gruvarnas gruvare.

Jag har just i detta nu ett par saker att bekymra mig över, oroa mig för, gruva mig för och samtidigt längta efter så jag nästan dör.

Resan till Barca är nu bokad. Innebär:

5 dagar utan Älskling. Vi som under snart 7 års tid aldrig varit ifrån varandra längre än max 2 dagar.

Flygresa - Inbillar mig att jag ska få så ont i öronen att jag kräks. Har aldrig hänt hittills, men säkrast att oroa sig ändå.

Ett främmande land - Tror också att jag ska bli rånad, alternativt bli kvar där på grund av yttre omständigheter.

Innebär också: Nästan en hel vecka med bara mamma, Mia, Dätte och Anna - trädgårdar, gamla byggnader, god mat och sol och bad. Kan det bli bättre?

Jag har varit på arbetsintervju. Innebär:

Att jag i princip delat mitt livs historia med 4 helt okända människor. Som dessutom bedömer mig!

Minst 5 dagars ångest över allt korkat jag sagt, typ: "Nä, jag tappar inte tålamodet så lätt." De måtte ju tro att jag antingen är en utomjording eller ljuger så det sjunger om det. Eller uttalandet: "Det svåraste med jobbet är att arbeta med dementa. Jag förstår dem inte." HALLÅ!!?? Många gamla BLIR dementa! *pucko* Har dock till mitt försvar att jag inte gått demensutbildningen. Det var jag smart nog att tala om.

Innebär också: Att jag kan få ett nytt jobb. En egen tjänst. Nya möjligheter. Och en chans att utmana mig själv och utvecklas som undersköterska.

I vaijt att he int lönsch. Men i jiör he ändå.

Många tankar och funderingar...

Dagen D börjar närma sig. Vet inte om jag ska vara nervös eller glad eller något annat odefinierbart. Det är ju inte så att jag står utan jobb om det här inte skulle gå vägen. Men nu har jag taggat för det här så länge och jag hoppas hoppas hoppas verkligen att jag får den här chansen. Det skulle ge mig helt nya möjligheter.

Igår var en sån där jobbig dag med första mensdagen, efter alldeles för kaloririk helg, magsjukan åter på jobbet, trött efter alldeles för få timmars sömn och så vidare. Tur att man har arbetskamrater som lyfter humöret och som man kan lasta av lite dynga på så man släpper åtminstone de värsta katastroftankarna. Sen när man så småningom får komma hem till sin underbara sambo, ljusnar tillvaron.

Måste bara säga att jag har underbara arbetstider. Jobbar 16-21 idag, så här sitter jag, mitt på blanka da'n framför datorn i morgonrock och rosa duntossor. En helt vanlig tisdag. Har nog lärt mig att ta vara på den ledig tid jag har. Disken är förvisso bortdiskad, men inte så mycket annat.

Skönt.

Projektstartaren

Jag älskar att dra igång nya projekt. Inte lika upphetsad när jag så småningom inser att det var ett hyfsat krävande projekt som tog mer tid och ork än jag har lust med. På dialogutbildningen kom jag ganska snabbt på att jag är en typisk "pådrivare". Drar igång saker med full entusiasm så jag nästan går i väggen av upphetsning innan jag startat projektet, men ser gärna till att någon annan avslutar det. Schysst va'?

Projekt "måla köksbord och stolar" är något jag haft i tankarna i cirka 2 år, och därför kändes det extra kul när jag fick några lediga dagar över och tummen ur arslet. Men som alltid, känns det inte lika kul nu när jag är inne på att slipa den 3.e stolen som har en sjuhelskottas massa vinklar, skrymslen och vrår som jag självklart inte tänkte på när jag köpte en något väl tilltagen pensel. Och att promenera till Beijer endast för att inhandla en 2 cm pensel kändes inte särdeles upphetsande.

Så, jag tar några pauser emellanåt för att inte dö av oupphetsning över detta projekt, och till eftermiddagen ska jag nog vara klar. Ingen lär ju göra det åt mig ändå. Liks.

Välkommen 2011!

Jag är inte en sån som avlägger nyårslöften, av den enkla anledningen att jag vet att jag aldrig kommer att hålla dem. Jag planerar hellre en bra tid i förväg, och börjar när jag känner mig redo. Förra året kände jag mig redo att tappa de sista 10 kilona typ i oktober, och sagt och gjort, 5 kilo är nu borta från min i överkant tilltagna kroppshydda.

Känns underbart. Tyvärr har den senaste månaden kantats av förkylning, magsjuka och förkylning igen, så motionen har fått ligga på is, och har det inte också blivit en och annan godispåse till filmen och lite för mycket julegott? Nåja, förutom en något snorig näsa, är jag åter på banan. Kan dock erkänna att energin tryter en aning, och lat har man blivit, men lite Rosenrot ska nog råda bot på detta.

Så, från och med måndag blir det dagliga promenader, inskrivning varje dag på ViktVäktarna och så småningom ett gymkort på Friskvårdskompaniet. Bara 5 kilo kvar nu!

-Ta inte i för mycket nu, Nena!

-Skulle jag? NÄÄÄÄÄ!

Jo, det skulle jag.

Nu har jag nedräkning, dels till min efterlängtade 6-dagarsledighet med start måndag kl. 15.00, dels till arbetsintervjun den 13/1. Jag längtar faktiskt.

Nu ropar sängen på mig, jobbar 7-17 imorgon, och jag är inte peppad på att försova mig...