Igår chockade jag mina arbetskamrater med att redan klockan nollsju nollnoll skrika ut min förbannelse över allt levande så till den milda grad att tårarna nästintill sprutade. Ibland tappar man bara besinningen. Ibland rinner bägaren bara över. Anledningen till detta bestialiska utbrott var under hela förmiddagen ett mysterium, tills en av mina fantastiska arbetkamrater utbrast: "ja, imorgon vänder det, då börjar det bli ljusare igen!"
Of course.
Årets mörkaste dag. Nu var det visserligen en dag för tidigt men jag hajar. Att jag aldrig minns det från år till år. Cirka en vecka före jul, blir jag fullkomligt och obönhörligt hysterisk. Jag är förbannad, jag flännar, jag tycker att PRECIS ALLT är asjobbigt och alla hatar mig och jag är värdelös må fan ta allt här på jorden.
Nu måste jag dock till mitt försvar säga att det är lindrigt i år om jag erinrar mig tillbaka till föregående jular. Inte för att jag har mycket att göra till jul, stress och allt det där. Jag tror bara att jag inte är gjord för att leva under dessa omständigheter. Mörker.
Så, idag har jag tagit en lång promenad i dagsljuset (det lilla som nu behagade visa sig), kokat en till sats knäck (då jag och sambon ätit upp alla 150 stycken jag gjorde sist) och fortsätter att bara njuta av att jag är ledig till kl. 15.00 på fredag och att det snart är julafton och att det den tjugoandra december klockan nollfem trettio vänder och blir ljusare.
Finally.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar