vilka som läser min blogg, men jag hoppas att de som gör det har förståelse och en del kanske kan finna lite tröst i att jag ibland har ett rent helvete med att vara mamma. Och kanske inte för allt vidare till obehöriga. Eller behöriga, för den delen.
Den där härliga känslan i onsdags? Blev ett samtal till psyk (helt otroligt att jag fortfarande kan numret 771919 i huvudet fast det är närmare 10 år sedan jag slog numret sist) ett besök på mottagningen och hemgång med insomningstabletter och ångestdämpande.
Tydligen lider jag av sömnbrist. Inget jag reflekterat över själv, men det är klart, nio månader med flera uppvak per natt, aldrig sovit mer än tre, max fem timmar sammanhängande, det sätter väl sina spår. Så nu är jag helt plötsligt en såndär som inte kan somna om utan en tablett. Alle får ta lillan nu några nätter tills jag kan sova normalt igen och det känns redan mycket bättre. Hoppas bara att det inte gått så långt så att jag inte kommer kunna sova utan tabletter.
Så nu ligger mitt fokus på sömn, sömn och sömn. Utevistelse varje dag, försöka sysselsätta oss dagligen, men framförallt; sova.
Så mycket och ofta jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar