Gruvarnas gruvare.

Jag har just i detta nu ett par saker att bekymra mig över, oroa mig för, gruva mig för och samtidigt längta efter så jag nästan dör.

Resan till Barca är nu bokad. Innebär:

5 dagar utan Älskling. Vi som under snart 7 års tid aldrig varit ifrån varandra längre än max 2 dagar.

Flygresa - Inbillar mig att jag ska få så ont i öronen att jag kräks. Har aldrig hänt hittills, men säkrast att oroa sig ändå.

Ett främmande land - Tror också att jag ska bli rånad, alternativt bli kvar där på grund av yttre omständigheter.

Innebär också: Nästan en hel vecka med bara mamma, Mia, Dätte och Anna - trädgårdar, gamla byggnader, god mat och sol och bad. Kan det bli bättre?

Jag har varit på arbetsintervju. Innebär:

Att jag i princip delat mitt livs historia med 4 helt okända människor. Som dessutom bedömer mig!

Minst 5 dagars ångest över allt korkat jag sagt, typ: "Nä, jag tappar inte tålamodet så lätt." De måtte ju tro att jag antingen är en utomjording eller ljuger så det sjunger om det. Eller uttalandet: "Det svåraste med jobbet är att arbeta med dementa. Jag förstår dem inte." HALLÅ!!?? Många gamla BLIR dementa! *pucko* Har dock till mitt försvar att jag inte gått demensutbildningen. Det var jag smart nog att tala om.

Innebär också: Att jag kan få ett nytt jobb. En egen tjänst. Nya möjligheter. Och en chans att utmana mig själv och utvecklas som undersköterska.

I vaijt att he int lönsch. Men i jiör he ändå.