Jag vet inte om det är normalt, då det är första gången jag får barn, men jag får lite ångest och ont i hjärtat av tanken på att Alice ska hållas i av folk till höger och vänster.
Min systers man fyller år, så vi är bjudna dit imorgon, men jag känner att jag absolut inte vill fara, då det kommer vara en hel del kända och mindre kända människor där som kommer att peta på, gulla med och tjata om att hålla i henne. Hon är en människa, ingen vandringspokal! Dessutom är hon så liten än och känslig för både intryck och baciller.
Jag känner mig som en riktig egoist, men har jag inte rätt att vara det? Jag vill absolut inte att någon annan än jag och Alle ska mata henne heller, det är våra privata stunder med vår dotter och har lika mycket med närhet och anknytning att göra som med matning.
Det kanske blir lättare med tiden, men just nu känns det som om jag aldrig kommer att anförtro henne åt någon annan.
Jag tycker att det är så svårt att säga ifrån när folk vill komma och hälsa på och hålla henne, men jag måste kanske lära mig, för lillans skull. Mitt dåliga samvete gentemot omgivningen får kanske stå tillbaka nu.
Så, nu fick jag skriva av mig lite, skönt!
Inte ett dugg konstigt! Hon har varit en del av din kropp i 9 månader, självklart är det svårt att "släppa taget". Och det ska du ju inte göra än heller, ni ska ju knyta an som familj, landa osv. Tids nog kommer det kännas lättare att låta andra pyssla med henne, men tills dess är det enbart på era villkor. Punkt slut.
SvaraRadera