Det är inte utan att jag är beredd att erkänna att jag faktiskt uppskattar tiden med henne mer nu. Hur mycket jag än älskar henne, fanns det dagar under min mammaledighet då jag önskade att jag fick byta plats med Alexander, om så bara för en dag.
Jag inser ju nu att jag varit vansinnigt dålig på att be om egentid. Och jag har väl inte känt behovet heller. Precis som det var med sömnen. Aldrig trodde jag väl att jag skulle sätta mig själv åsido så mycket.
Å andra sidan är det först nu jag känner att jag kan slappna av. Svår balansgång, det där. Men nu känns det som om jag har hittat den. Och nu när jag äntligen får några tuaenlappar till in på kontot varje månad, kanske jag kan bli bättre på att unna mig små guldkorn i vardagen.
Men den största belöningen, det viktigaste guldkornet i min vardag, är Alice's leende, hennes armar som klamrar sig runt min hals, och att hon pekar och säger "mamma" när jag kommer hem.
Det är värt allt ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar