Just nu känns hela den här förskolegrejen helt oöverkomlig. Igår började Alice gråta så fort vi kom in på föris, och jag fick stålsätta mig för att inte börja storböla jag med. Jag förstår inte hur jag ska orka lämna Alice på föris kl 06:15-06:30 och veta att hon inte ska vara med sin pappa hela dagen. Att hon ska vara där i mer än 9 timmar vissa dagar. Jag förstår inte hur jag ska fixa det.
Jag har begärt att få gå ner till 90%, men det känns ändå som att jag aldrig kommer hinna se min lilla tös, med alla kvällar och helger jag jobbar. Och snart är det höst och mörkt och kallt och egentligen kanske jag bara sitter här och storgrinar för att jag ska ha mens om en vecka och för att jag egentligen både längtar och inte till att byta arbetsplats och det suger att inte veta ett skit än.
Jag måste nog sänka kraven lite också, jag kommer inte att kunna träna som jag vill, vara i trädgården som jag vill (inget problem i vinter iofs) och hemma kommer det att se ut som om någon kastat in en handgranat. Fast det har jag ju som lärt mig att strunta högaktningsfullt i.
I afton kommer våra föräldrar och äter surströmming med oss, hoppas det blir trevligt, vi har nog aldrig på 10 år bjudit hem dem på middag samtidigt! Nästan så man skäms lite. Men de är ganska olika varandra, och skulle aldrig ta initiativet själva att träffas. Det är knappast jättevanligt heller. Att svärisar träffas sådär utan barn och barnbarn.
Och nu drar snart alla klädbytardagar igång, jag vill fara på alla, men inser att jag missar iallafall den bästa, Drängsmark. Men Kåge, Byske, Bureå, Örviken och Skelleftehamn finns ju kvar :-P Märka kläder måste jag också göra.
Mycket att tänka på och lite att tänka med, som pappa brukar säga ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar