Ja, den här dagen går till historien som en av de absolut jävligaste någonsin.
Alice och jag sov på soffan inatt=helt värdelös nattsömn. Vi vaknade 05:20. Morgonen var förvisso mysig, efter att jag hinkat 4 koppar kaffe. Tänkte att hon skulle få sova lite på förmiddagen för att inte vara supertrött vid lämning 10:30. Resulterade i att hon sov från 09:30-10:20 och var trött och nyvaken vid lämnandet. Jag stod inte ut med hennes panikslagna gråtande, så jag slet henne ur famnen på fröken Kajsa och bara grät och kramade och höll om min gråtande lilla bebis i säkert 10 minuter.
När jag så lugnat ner mig såpass att jag kunde lämna över en hysterisk Alice till Kajsa och gå ut genom dörren, så bara grät jag. Helt okontrollerat hela vägen hem och väl hemma ringde jag till Skogsbrynet och Erika sa att Alice var så nöjd och glad, en halv minut efter jag gått. Och jag fortsätter gråta. Klumpen i bröstet vill inte ge med sig, den följer med på macken och Solbacken och hela vägen till jobbet.
Där brister det igen. Jag vill bara kräkas. Ångesten är så stark att bara tanken på att gå ut och jobba hos vårdtagarna får mitt hjärta att slå 360 slag per minut. Ringer chefen och sjukanmäler mig, sätter mig i bilen, ringer Alle och mamma och kör hem. Hemma inser jag att jag inte kommer att fixa att hämta Alice utan att bryta ihop, så jag tar mitt förnuft till fånga och tar en ångestdämpande tablett.
Lite lättare i bröstet möter jag en superglad Alice full av energi. Pratar lite med fröken Kajsa om situationen och vi kommer överens om att höras imorgon. Jag hoppas att det här var en engångsföreteelse, att det inte kommer att vara såhär jobbigt varje gång. Till en början är det väl superjobbigt, men det känns kanske lättare om några veckor. Det är hjärtslitande att se sitt barn så panikslaget. Men man vänjer sig kanske? Känns som om jag aldrig kommer göra det.
Nu ska jag försöka få lite sömn, tröttheten efter en dag fylld av ångest är förlamande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar