Loppis i mitt hjärta...

Nu har jag ÄNTLIGEN köpt ett par stolar till bordet i vardagsrummet! Vi har använt två uterumsstolar sedan jul, och jag är tämligen less att se dem, omatchande så till den milda grad! De ska målas vita till att börja med, sen får vi se hur sittdynorna passar till, kanske får de vara som de är, de är ganska fina. Lite ohult känns det att måla dem, men de passar liksom inte riktigt in annars.

 Självklart följde som vanligt något blommigt med hem också, tavlan köpte jag dock mest för ramen, den är så fin! Motivet var ju inte heller fy skam, särskilt i dessa tider, då man längtar efter våren.
Brickan var ju bara så härlig! Fullkomligt fel färger för köket, men det ger jag blanka sjuttsingen i!

Nu bytte jag äntligen ut de där tråkiga IKEA-kopparna mot lite finare kaffekoppar, det är två olika modeller, funderar om jag skulle ha köpt några av en till modell också, men det får bli på nästa loppisrunda! Tur jag har finaste Mariann som är lika galen i loppisar som jag :-)

Det börjar dock vara lite svårt att fynda som man gjorde förr, gemene man har mer koll på vad som är värt något, och allt från shabby chik till 70-talsretro går hem hos de flesta nuförtiden. Man ser hur folk vänder uppochner på allt för att leta stämplar (jo, jag gör det själv!) och kanske göra sig en hacka. Inget fel i det, men när det känns som att folk går på loppis för att hitta saker de sen kan sälja vidare för egen vinnings skull, då har man förlorat lite av charmen med gamla saker.

Jag gillar tanken att det jag har i mitt hem, har funnits i ett annat hem och glatt någon annan före mig. Kanske har en tavla från ett dödsbo varit en gåva från en kär vän som betytt mycket? Eller en kopp varit med på otaliga kafferep och kalas i unga år, och varit en symbol för gemenskap på äldre dagar hos en ensam människa?

I vilket fall, är det tanken på att allt man köper med sig hem har en historia, som fascinerar mig som mest.